Words from me.
Livet är ganska meningslöst ändå. Man föds, pluggar aset av sig i skolan för att få ett bra jobb, jobbar tills man är runt 65 år och sen går man bara och väntar på att dö, med en kass inkomst som pensionär och priserna stiger år för år. Varför lever vi då det här meningslösa liv?
Ja, jag kan erkänna det, jag vill dö. Jag har självmordstankar som "ingen skulle bry mig om jag dog" och "jag vet vart man kan bli överkörd av tåget på bästa sätt". Men jag gör det inte. Varför? Jo för jag vill se om jag ändå skulle åstadkomma något med mitt liv. Tänk om det blir bättre.
Jag äter inte, jag vill inte äta, vet inte hur mycket jag väger heller för våran våg har gått sönder. Jag har börjat med självskadebeteende som är dumt jag vet, men det är det enda sättet jag kan uttrycka mig på som visar att jag mår dåligt. På riktigt.
Blivit ensam igen, ingen som stöttar mig eller står vid min sida. Mina vänner ignonerar mig. Det är alltid jag som får springa efter alla andra i skolan, för ingen frågar mig om jag vill hänga med till cafeterian, ingen frågar mig om vi ska jobba tillsammans på idrotten, ingen sätter sig på platsen bredvid mig i klassrummet frivilligt, och ingen väntar på mig vid lunchen. Ingen skulle reagera om jag bara försvann.
Om jag kunde, så skulle jag försvinna i några veckor och se hur folk reagerar på att jag varken är inne på sociala medier, är i skolan eller hör av mig till någon. Bara åker iväg utan att säga något till någon och se er på håll.
Jag har gjort misstag, sagt saker i fel ordval och gjort saker man inte ska göra. Men jag har rättat mig och lärt mig från mina misstag. Att göra misstag är mänskligt, men tydligen inte för samhället. Jag blir rent utsagt förbannad på hur samhället fungerar. Jag är annorlunda ja, är uppfostrad på ett sätt som alla andra men ändå så långt ifrån. Men det gör mig väl fan inte till något som inte är en människa.
Ni vet inte hur det är att gå sista året i nian och tro att det kommer aldrig bli som förut mer, att jag är trygg nu, men blivit besviken för det är precis så det är. Allt är påväg tillbaka. Det är ett rent helvete att veta att jag inte är trygg i skolan eller att någon ens tar 5 minuter max att vänta på mig så att jag hänger med till lunchen. Inte en enda person gör det.
Vad gör jag på fredagskvällarna? Sitter hemma och kollar på serier helt ensam. Jag har ingen att umgås med för dom i min "kompiskrets" är med någon annan eller "orkar inte vara". Det är rent utsagt hemskt att veta att ingen vill va med mig. Folk snackar bakom ryggen på mig och är helt falska. Normalt i en tonårings liv kanske ni tycker, men jag vet inte ens om mina närmaste vänner är sanna mot mig eller inte.
Folk tror inte alltid på mig, när jag berättar sanningen om min uppväxt. Enligt dom överdriver jag och försöker få uppmärksamhet. Men nej. Jag försöker inte få uppmärksamheten mot mig, att det är synd om mig, utan jag försöker uppmärksamma andra att det händer saker. Varje dag, även fast det inte syns så tar den där tysta söta tjejen livet av sig på grund av något som ingen annan har lagt energi att tänka på. Det är det som håller på att hända med mig också. Snart så brister det, och jag tänker inte gömma det för er andra. Jag vill dö, mer än gärna. Men jag fick ett liv av en anledning, och min uppgift är att lista ut vad det är.
Emelie.