-
Förlåt om jag är sur. Förlåt om jag kan ryta till. Det är inte du som gör fel, även fast jag säger det eller att det låter som det. Det är jag som gör fel, mitt huvud som tänker fel. Bli inte arg då, låt det bara va och tänk inte mer på det.
Vill jag hem, jävlas inte med mig då. Skjutsa bara hem mig utan frågor. Jag vill ALDRIG hem för att jag har tråkigt. Jag vill ALDRIG hem för jag är trött. Jag vill hem för jag vill inte bryta ihop offentligt. Jag vill inte få panikattack ute. För jag vet vad jag är kapabel till. Jag vet vad som kan hända. Hemma har jag mer kontroll på mig själv och mina handlingar.
Bråkar vi, smäll inte igen dörren. Klicka inte mig i telefonen. Sluta inte svara på sms. Det gör allt värre. Spelar ingen roll vad vi bråkar om, gör du något liknande tycker mitt huvud att det är mitt eget fel och då trycker mitt huvud ner mig själv så mycket det kan. Det trycker ner mig så det går så långt att jag inte kan kontrollera mig själv. "Allt är mitt fel, så varför är jag kvar?" Brukar va en tanke innan det blir svart. Får jag en sån extrem panikattack kan jag inte stoppa mig själv. Det går inte, finns inte en chans. Inte när man inte känner sig tillräcklig och att man bara ställer till problem.
Ska jag va ärlig? Ja, jag har självmordstankar. Jag vill ärligt talat inte finnas mer. Men jag stannar kvar. Vet ni varför? För jag har världens bästa föräldrar och en underbar pojkvän som jag aldrig vill förlora och som betyder allt för mig. Visst, jag har gjort och gör dumma saker, men hade det inte varit för dom hade jag inte funnits här idag. Det finns tillfällen som jag stått på rälsen och väntat på ett tåg. Det finns tillfällen som jag velat hänga mig från balkongen. Det finns tillfällen som jag velat trycka in en kniv i magen på mig själv och röra om. Men jag vill inte förlora mina vänner, jag vill inte att mina nära ska gå på min begravning och känna sig dåliga för dom inte såg vad som va fel. Jag vill inte det. Jag vill inte någon illa, speciellt inte mina nära. Men det är så det är. Det är så jag känner.
Det är så det är att leva mitt liv, och det är fan inte kul. Det tar på ens krafter. För jag har ingen motivation kvar.