Gästblogg - rädslor
För fyra år sedan flög jag med huvudet före rakt in i en vägg och fick åka in till sjukhuset.
Hur hände detta? Jo, ridsporten förde bara sin som vanligt hårda läroplan och efter ett alldeles för stort hopp med en alldeles för stor häst riktigt flög jag av.
Jag kommer inte ihåg hur det var att flyga, men jag kommer ihåg hur det smällde i väggen. Smärtan kom direkt, min tumme, min tumme, min tumme. Efter att ha dragit fram tummen ville jag spy. Den satt fel, på snedden och inte alls som den gjort innan. Det stod klart att den hoppat ur led.
Jag kommer inte ihåg hur det var att flyga, men jag kommer ihåg hur det smällde i väggen. Smärtan kom direkt, min tumme, min tumme, min tumme. Efter att ha dragit fram tummen ville jag spy. Den satt fel, på snedden och inte alls som den gjort innan. Det stod klart att den hoppat ur led.
Så varför berättar jag detta för er på Emelies blogg? Jo, för efter jag trillat av och allting hade läkt, då kom rädslan. Jag var så sjukligt rädd för att hoppa. Under hela sommaren hoppade jag inte och när ridskolan började igen vägrade jag nästan. Den första gången det var hoppning var jag "sjuk". Jag kunde bara inte. Den andra gången glömde jag bort mig och kom ändå. På en stor häst satt jag där igen och såg ett hinder. Tårar kom ur mina ögon och jag var säker på att jag än en gång skulle trilla av när hästen hoppade.
Självklart trillade jag inte av och rädslan slutade nästan existera. Men även nu, fyra år senare, är jag inte den som hoppar upp på en storhäst och hoppar några hinder. De stora sprången innan ett hinder får fortfarande mitt hjärta att bulta lite mer men idag gör det nästan saken roligare. Adrenalinkicken är ju komplett när man seglar över ett hinder man inte trodde man skulle komma över. Eller hur?
Självklart trillade jag inte av och rädslan slutade nästan existera. Men även nu, fyra år senare, är jag inte den som hoppar upp på en storhäst och hoppar några hinder. De stora sprången innan ett hinder får fortfarande mitt hjärta att bulta lite mer men idag gör det nästan saken roligare. Adrenalinkicken är ju komplett när man seglar över ett hinder man inte trodde man skulle komma över. Eller hur?
Så kära läsare, glöm inte att försöka övervinna era rädslor. Det lönar sig.
/Juli (www.beaochjag.blogg.se)

PS! Jag, emelie, har gjort ett inlägg på Julis blogg så kika in där vettja!
Läste ditt inlägg på Julis blogg.. Gud så härligt att du övervann din rädsla för hästar och vågade börja rida, blev helt glad inombords av att läsa inlägget :) Starkt jobbat!